Veckans recension: Det mörka tornet II: De tre blir dragna av Stephen King

När vi återförenas med revolvermannen Roland Deschain har det bara gått några timmar sedan förra boken avslutades och han vaknar på stranden av att tidvattnet når honom. Men den här gången är saker inte ljusa för Roland – hälften av hans patroner har blivit förstörda av vattnet och till råga på allt kommer en hummerliknande varelse krypande upp mot honom, monstruös och hungrig.
Efter att ha förlorat en tå och två fingrar på höger hand lyckas Roland trampa ihjäl humstroiten. Men nu ser han sakta hur röda strimmor börjar krypa upp för hans arm – blodförgiftning. Han börjar ändå gå, i riktning mot Det mörka tornet, över strandens sand, fast besluten att komma så nära Tornet han kan om han så måste krypa de sista metrarna.
Men han kommer inte långt förrän en dörr dyker upp ur tomma intet framför honom. På dörren står ett bekant ord; Fången. Roland öppnar dörren och finner sig vara i en annans kropp, i en annan värld, i en stad kallad New York.
Eddie Dean, i vars huvud revolvermannen befinner sig, är heroinmissbrukare och sitter på ett flygplan, i full färd med att försöka smuggla in narkotika. Men det visar sig att han kommer att behöva Roland lika mycket som Roland behöver Eddie för att överleva.
Som Roland anat finns det även två andra dörrar på stranden; en med orden Skuggornas Dam och en med Döden. Han får nu bekanta sig med den modiga Odetta Holmes, den oförskämda och aggressiva Detta Walker och den grymme Jack Mort, som ingen av dem är vad Roland väntat sig. En för en drar han dem, de som ska bilda treenigheten, det tal som ska besegla hans öde när det gäller Tornet:
Tre.

Den andra boken i serien Det mörka tornet är storslagen, en mycket bättre bok än man väntat sig. Den är bra, rolig och hemsk, eftersom grymheten i vår egen värld uppenbaras på ett nytt sätt. Ett roligt avsnitt är då Roland befinner sig inuti Eddie Dean på flygplanet.
Det är först i De tre blir dragna som man kan ana den riktiga storheten bakom serien. I den här boken förefaller Roland också vara mer mänsklig, kanske för att han för första gången visar vad han är, en ljusets riddare, ensam i en kamp mot något mycket större.
De tre blir dragna fick mig att längta efter nästa bok, nästan hungra efter den, som heter De öde landen.Läs och fastna i Rolands halvt om halvt medeltida, halvt nutida värld!

”The Dark Tower II: The Drawing of the Three”, 1990