Veckans recension: Utrensning av Sofi Oksanen

När Estland ockuperas av Sovjetunionen är Aliide en ung kvinna, uppväxt på en enkel gård med sina föräldrar och sin syster Ingel, som verkar överträffa henne i allt – också i kärlek. Aliide är nämligen förälskad i sin systers man Hans – den enda hon verkligen velat ha. Och naturligtvis är det Ingel som Hans väljer istället för henne. Aliide kämpar ständigt för att undertrycka sin avundsjuka, som ändå pyser upp och förgiftar hennes tillvaro.
När Sovjetunionen intar Estland störtas landet i kaos, sätter sig nationalisten Hans emot ockupanterna som sätter ett pris på hans huvud. Aliide och Ingel kommer överens om att de måste gömma Hans på gården, utom räckhåll för ryssarna.
Men Aliides kärlek, hennes svartsjuka och det tryck som sätts på henne från omvärlden får henne att begå ett förräderi som kommer färga hela hennes liv.
Många år senare, i början på nittiotalet, hittar den ålderstigna Aliide en medvetslös flicka i sin trädgård. Hon heter Zara och är på flykt. Motvilligt tar Aliide in henne i sitt hem och tar hand om henne. Vad hon inte vet är att med Zara har det förflutna till slut kommit ikapp henne.

Jag läste Utrensning som en del av litteraturvetenskapen jag pluggar, och var därför tvungen att läsa den under tidspress – närmare bestämt två dagar. I det här fallet gjorde det absolut ingenting, för Utrensning är en fantastiskt medryckande bok. Den förtjänar alla priser, positiva recensioner och utmärkelser som den fått.
Den är förvisso väldigt, väldigt mörk och kan tyckas deprimerande, men det tar inte ifrån den det fantastiska språket. Det är grumligt, svart och obehagligt mänskligt, men också så väldigt originellt och nära inpå. Och Oksanen har inte bara lyckats forma sitt eget språk på ett avundsvärt sätt – hon har dessutom lyckats beskriva miljöerna i Estland under 40- och 50-talen så lysande att man kan känna lukten av sylt och ättika, man kan höra golvplankorna knarra och se hur porslinet darrar. Det går utöver min fattningsförmåga hur hon lyckats beskriva en estnisk gård på ett så träffande och levande sätt.
Men det är inte bara mijöerna som är träffande – karaktärerna är så mänskliga att det gör ont. Aliide är offer för sin egen svartsjuka, sina känslor och sin självbevarelsedrift samtidigt som hon är ett offer för samhället omkring henne. Hennes val och beslut är inte ädla utan ofta egoistiska och en produkt av hennes rädsla. Hon är bara människa, och i kombination med förnedringen och tortyren hon utsätts för är det aldrig svårt att förstå varför Aliide handlar som hon gör – trots att man inte alltid håller med henne. Oksanen lyckas väva samman Estlands historia och det kollektiva traumat med Aliides enskilda, ytterst personliga beslut och val. Estlands berättelse går in i Aliides och hennes i Estlands på ett sätt som gör att man som läsare får en helt annan förståelse för situationen i landet under andra världskriget – och det är krig, både för Estland och i Aliide och Zaras liv.
Det handlar om etik och moral och Utrensning ställer frågan om det är okej att offra anhöriga för att rädda sig själv. Hur långt är det okej att gå för att överleva? Och kan man någonsin hinna undan sitt eget förflutna...?
Och även om jag inte tycker att boken är en av de allra, allra bästa, så är den avgjort väldigt nära. Det som jag tycker drar ner boken är de sista sidorna, som inte riktigt hänger samman med resten av boken och som, i mitt tycke, tar udden av slutet en aning. Men nu ska det inte avslöjas för mycket. Mina sista ord om Utrensning är läs den!

”Puhdistus”, 2009