Mike Noonan är författare på väg uppåt. Hans böcker går åt som smör, han har två hus och Johanna, sin underbara fru. Men allting, hela hans liv, kollapsar när Jo plötsligt dör. De är båda unga och ingen hade väntat sig att hon skulle dö, särskilt inte på ett så meningslöst och tragiskt sätt.Chocken gör Mike avdomnad i fyra år. Han skriver inte längre – han lider av en så svår skrivkramp att han får andnöd och kräkningsanfall så fort han sätter sig vid datorn. Han lever inte, utan går genom livet som en död. Till slut bestämmer han sig för att flytta till sommarstugan, kallad Sara Skratt efter den svarta sångerska som levde där för nästan hundra år sedan, vars kännetecken var hennes hesa skratt. Mike har inte varit i det lilla huset vid sjön Dark Score på över fyra år – faktiskt ännu längre, nu när han tänker tillbaka på det.
När han flyttar dit börjar mystiska saker genast hända. Mike räddar Kyra, en treårig flicka, från att bli överkörd och träffar hennes mamma, den mycket unga Mattie Devore. Han blir genast indragen i den vårdnadstvist som är på gång mellan Mattie och hennes svärfar, den stenrike gamle datoringenjören Max Devore. Devore har bestämt sig för att han vill ha sin sondotter till varje pris.
Mike börjar också ana att hans döda fru höll något hemligt för honom de sista månaderna av sitt liv. Han upptäcker att hon varit i Sara Skratt utan att han visste något om det, att hon höll saker hemliga för honom som han aldrig trott henne om. Fyra år efter hennes död måste Mike försöka handskas med det faktum att Jo verkat leva ett hemligt liv, något som gör honom djupt sårad och förvirrad. Vad gjorde hon i Sara Skratt under sin sista tid i livet?
Samtidigt som han flyttar in börjar Mike också märka att det finns någon mer i Sara Skratt än bara han själv – någon eller något som skriver meddelanden med kylskåpsmagneterna, ringer i den lilla pinglan som hänger runt det uppstoppade älghuvudets hals, och som hemsöker hans sömn.
Allt det – Mattie som han börjar känna sig dragen till, hennes dotter, alla Jos hemligheter, och spökerierna i hans hus – verkar till sist leda tillbaka i tiden, till den riktiga Sara Skratt…
Det tog lång tid innan jag läste Benrangel, och det beror till störst del på att jag försökt läsa den en gång innan, men gett upp eftersom jag tyckte den var så otroligt dryg. Till sist lånade jag återigen boken från biblioteket, mest för att de inte hade någon av de andra böcker jag ville läsa – och sträckläste den. Att ta mig igenom bokens nästan femhundra sidor tog mig mindre än tre dagar.
Visst, jag kan nog säga att den är en aning dryg, rentav långtråkig på sina ställen. Men det är en del av bokens ton. Det tar lång tid innan berättelsen kommer igång på riktigt, men samtidigt tror jag inte att boken skulle ha fungerat lika bra om den varit snabbare. Den smyger sig liksom på en, och den blir faktiskt otroligt kuslig på sina ställen.
Boken är både en kärleksberättelse, en spökhistoria och en mer filosofisk bok. Den handlar om sorgen efter en död livskamrat, om att hitta tillbaka till livet, om kärleken till ett barn och om skräckinjagande, övernaturliga ting. Men det övernaturliga känns så himla rätt. Det är en stor del av berättelsen och känns inte inslängt, inte forcerat eller hastigt påkommet. Alla trådar binds ihop i slutändan, och kanske är det vad som gör boken till en så enastående bra roman. Mystiken är tät och man frågar sig hela tiden vad som egentligen pågår – vad höll Jo på med? Varför vill Max Devore ha sitt barnbarn? Vad är hans motiv? Vem var egentligen Sara Skratt, och vad hände med henne?
Samtidigt som den är ganska läskig är det också en mycket varm och kärleksfull berättelse om ett förlorat äktenskap, en författares plågsamma skrivkramp, nytt hopp och skaparglädje.
Jag tipsar varmt om den här boken, som känns både originell och välskriven. Visst kan den vara långsam och kanske är vissa av partierna lite väl utflippade, men i slutändan är boken ändå det som utmärker Stephen King för mig – väldigt, väldigt bra.
”Bag of Bones”, 1998
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar