Veckans recension: Gökboet av Ken Kesey

Den store halvindianen som går under öknamnet Hövdingen Sopasopa har varit på avdelningen för psykiskt sjuka personer i många, många år. Han är den som varit där längst, om man inte räknar med Stora Syster. Han sopar korridoren och golvet i dagrummet och alla har tagit för givet att han är både döv och stum. Livet under Stora Systers välde är enformigt och alla de intagna är kuvade. Dagarna består av pillerdimma, av pussel och kortlekar, av Stormöten där man anklagar varandra, och om man beter sig olämpligt väntar elchockbehandling eller, i värsta fall, lobotomi.
När McMurphy kommer till avdelningen går det som ett friskt korsdrag genom hela inrättningen. McMurphy är stor, rödhårig och fräckheten personifierad. Han skrattar, sjunger och skojar, och han skakar våldsamt liv i patienterna.
Den omänskliga miss Ratched, mera känd som Stora Syster, finner sig snart utmanad i en kamp som alltmer liknar en strid på liv och död. McMurphy tar alla tillfällen i akt att försöka bryta sig igenom hennes försvar, bryta mot reglerna och knäcka henne och hela överheten.
Men han kommer aldrig kunna lyckas, inte om det bara är han. Han måste få med sig de andra patienterna, de som apatiskt sitter och stirrar i dagrummet, de som inte vågar säga emot, de som inte ens vågar skratta med honom. Snart är de alla involverade och de inser att det inte bara handlar om vardagen på avdelningen – det handlar om deras liv, deras stolthet, deras mänskliga rättigheter. En sak är Hövdingen säker på. Livet på avdelningen kommer aldrig mer bli sig likt.


Gökboet är en bok som de flesta förmodligen känner till som filmen från 1975 med Jack Nicholson i huvudrollen. Den beskrivs redan på omslaget som ”en sund satir om ett sjukt samhälle”, och visst, det är precis vad den är. Men den är också en strålande bra berättelse. Den går att se från båda sidor – man kan välja att tolka den som en enda stor metafor, men man kan också bara luta sig tillbaka och se själva berättelsen utspelas.
Till en början tyckte jag att boken var rätt seg – trots allt utspelar sig nästan hela romanen på psykavdelningen och ofta mer i det underliggande – men ju mer jag läser, desto starkare slår boken klorna i mig. Den har visserligen sina sega, svåråtkomliga partier, men till sist streckläser jag, och när den är slut ursäktar jag den alla dess svagheter.
Att se hur alla patienter blir mer friska, mer ”normala” genom att gå ifrån medicineringen och kurerna och bryta mot regler istället för att följa dem, är extremt bra skildrat. Att dessutom se det hela från Hövdingens synpunkt är som att vara en fluga på väggen, en åskådare, men som dras med honom ner i berättelsen och blir en del av det som händer, på samma sätt som han själv. Dessutom är boken full med fantasifulla uttryck och beskrivningar – vi läser ändå ur en dåres synpunkt. Det är tillfredsställande att läsa, originellt och lite tragikomiskt. Samtidigt ger det en kusligt bra bild av en annan verklighetsuppfattning än vår.
Gökboet är en bok som ställer frågor om vad det är som gör oss galna, vem som bestämmer att vi är det, och som ifrågasätter såväl behandlingsformer som hela samhället. Den är en resa genom både samhället och det mänskliga psyket. Stora Syster och hennes personal blir ett substitut för överheten, och dårarna på avdelningen blir vi. Det är en bok som väcker massor med tankar och får en att se en gång extra på allt man har, en bok om att inse sitt eget värde, om att vakna upp och ta tillbaka det som rätteligen tillhör en, att finna sig själv, men det är också en bok om plikt, om ansvar, vänskap, medmänsklighet och självuppoffring.
En annan sak jag måste ta upp är karaktärerna. De sprakar av personlighet, karisma och trovärdighet. Stora Syster är en karaktär man lär sig avsky och respektera, medan McMurphy som är hennes motpart är en fantastiskt rolig karaktär att följa. Med den rappa, humoristiska dialogen blir kriget dem emellan både roligt och tragiskt när det går allt längre, och i kombination med de andra, mer sorgliga karaktärerna blir det ett fantastiskt persongalleri.

Jag tror Gökboet just klättrade upp på min lista över världens bästa böcker. Nu får jag väl gå och hyra filmen och se om den gör boken rättvisa.

”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1962