Veckans recension: Harry Potter och Dödsrelikerna av J.K. Rowling

I den sista och avgörande boken ska Harry föras till ett säkert gömställe, för nu har Lord Voldemort inte längre några gränser för sin växande ondska. Mugglarsamhället lider, ovetandes om hotet som växer in mot dem från trollkarlsvärlden.
Trolldomsministeriet är nu nästan helt under Voldemort och hans dödsätare. Mugglarfödda får stå inför hemska domar, hela trollkarlssamhället är ett enda kaos, alltmer infiltrerat av Voldemorts makt.
Men det viskas om det sista hoppet – pojken Harry Potter. Han är Pojken som överlevde, han är Den Utvalde, han är allt det som trollkarlarna och häxorna sätter sin lit på.
Men Harry känner sig inte som allt detta. Allt han vet är att han måste bege sig av på det uppdrag som Dumbledore lämnade honom med, att förstöra horrokruxerna som gör att Voldemort kan leva kvar – och till sist döda honom.
Tillsammans med Ron och Hermione börjar jakten på de magiska föremål som innehåller bitar av Voldemorts själ. Harry har inte en aning om var de finns, eller vad som kan förstöra dem – han har bara Dumbledores ledtrådar.
Men var verkligen Dumbledore den gode man han utgav sig för att vara? I sin jakt stöter Harry och hans vänner på bevis för att detta kanske inte var sant. I sin alltmer desperata jakt på föremålen, en jakt som också är en ständig flykt, i en alltmer ogästvänlig trollkarlsvärld – så finner Harry fler svar, mer ondska och död och fler lögner än han kanske någonsin velat ha.
Men han snubblar också över spåret efter de tre dödsrelikerna, som kan vara hans enda väg ut.

Jag försökte förgäves spara på den sista Harry Potter- boken, men det gick inte särskilt bra. Jag läste boken på kort tid och var totalt fångad i berättelsen. Den är ovanlig, eftersom den knappt alls utspelar sig på skolan, men den är också allvarligare och hemskare än alla de föregående böckerna tillsammans. Det är en bok som är fylld av död och skräck, men också vänskap och osviklig lojalitet.
Harry förblir den modige hjälte vi lärt känna, nu med fler hårda val och mer ånger än vad vi någonsin sett honom med. Han försätter alla i sin närhet i livshotande fara, och samtidigt är han deras helgon och räddare.
Jag är inte det minsta besviken på boken – den är allt det jag velat ha, och en värdig avslutning på en underbar serie som betytt oerhört mycket för mig – som säkert för många andra.
Kort sagt var det här en sjutusans spännande och bra bok – som vanligt kryddad med den underbara humor som kännetecknar Harry Potter-serien. Det enda jag har att klaga på är epilogen ”Nitton år senare” som känns främmande och konstig – som om Rowling bara skrivit den som för att sätta ett definitivt slut på serien.
Och Harry Potter har, till min sorg och glädje, faktiskt tagit slut.

”Harry Potter and the Deathly Hallows”, 2007

Veckans recension: Ondskan av Jan Guillou

Erik har inte ens fyllt femton när han blir relegerad från Läroverket för våldsamt beteende och olagliga sysselsättningar. Han är inte ens femton och vet mer om våld än många av de vuxna han stött på. Han har slagits i hela sitt liv. Hemma finns farsan med sina dagliga eftermatenstryk – med skohornet eller klädborsten eller björkriset eller det värsta av allt – hundpiskan med metallclipen i änden som sliter upp huden. I skolan är han ledare för ett gäng, och där gäller bara våld mot våld för att markera vem som bestämmer, såväl i klassrummen som på skolgården.
När Eriks mamma får reda på att han relegerats skickar hon honom så snabbt hon kan till en internatskola – Stjärnsberg. Erik lovar sig själv att han har lämnat sitt gamla jag bakom sig. Aldrig mera ska han slåss. Han ska bara gå de här två åren till i skolan, så att han kan komma in i gymnasiet. Ingen vet vem han är. Ingenting ska få honom att ta till det vidriga våldet igen.
Men saker och ting urartar snabbt. På Stjärnsberg tillämpar man något som kallas kamratuppfostran. Det betyder att de äldre eleverna bestämmer. De får utdela bestraffningar och de yngre eleverna har ingen rätt att försvara sig. Och lärarna lägger sig inte i. Stjärnsberg är en värld utanför världen. Här gäller inga vanliga lagar, här finns bara skolans regler. Skolans regler och massor med orättvisa – massor med våld. De äldre eleverna får slå de yngre och vid varje måltid kan de bestraffa genom att drämma knivskaftet i huvudet på någon yngre, eller ta den spetsiga korken till ättikskaraffen för att göra hål i huvudsvålen. De har tillåtelse att göra allt. Razzior, förödmjukelser, slag, visitationer och bestialiskt våld är vardagen för de yngre eleverna – för Erik. Det är ett skräckherravälde där Rådet, bestående av de äldre eleverna, bestämmer vem som straffas och hur.
När Erik kommer dit blir han snabbt utpekad som ”nyochkäftig” eftersom han vägrar lyda. Han vägrar låta göra sig till åtlöje. Han drabbas snart av Rådets vrede. Men till skillnad från dem vet Erik hur man slåss. Han vet hur våldet fungerar.
På skolan har han också fått sitt livs första riktiga vän. Det är plugghästen Pierre som till det yttre är så olik Erik man kan komma, men de delar samma syn på skolans våldshierarki och tillsammans börjar de kämpa mot överheten.
Men kan man någonsin vinna mot ondskan? Går det att vinna med våld mot våld? Och framförallt, är det värt att riskera sin framtid för det här – stoltheten, det rätta…?

Ondskan har klassats som något av en svensk, modern klassiker, inte minst på grund av filmatiseringen av Mikael Håfström med Andreas Wilson i rollen som Erik. Och det är verkligen en bra bok. Den är bra, ovanlig och spännande. Jag har läst den två gånger vid det här laget och den förlorar inte sin dragningskraft. Det är en sträckläsningsbok och den är väldigt, väldigt tänkvärd. Precis som man kan gissa sig till av handlingen jag beskrivit ovan, så handlar den till störst del om våld. Våld, ondska, godhet, moral, den fria viljan. Kan våld ibland vara en lösning på problem? Måste våldet alltid vara av ondo? Eller är Erik en förstörd individ som inte vet hur man tar till andra metoder? Boken ställer frågor men ger inga direkta svar. Det är upp till en själv att bestämma sig för om Erik gör rätt.
Samtidigt är boken också en lysande skildring av ett uppror. Det handlar om att stå upp för sina egna rättigheter även när det är svårt, även när man inte tror att man kan klara en sekund till, även när man är fullständigt ensam. Om att stå fast i sin egen övertygelse. Om att en enda liten människa kan göra skillnad.
Det är en hemsk bok om vardagens våldsamheter, i hemmet, på stan, i skolan, men också en berättelse om styrka och mod. Om att inte låta sig knäckas.
Och även om boken är fruktansvärt och alldeles för klartänkt våldsam med jämna mellanrum, så kan man inte låta bli att triumfera med Eriks framgångar, hans uppenbara överläge. Hur han avgör med en blick hur ont det där slaget kommer göra, hur han analyserar allting in i detalj och planerar med en kallsinthet som aldrig slår någon av medlemmarna i Rådet in. Men det blir en bitterljuv triumf, och med de orden skulle jag kunna sammanfatta hela bokens stämning. Det är en gråzonsberättelse som man själv måste spinna vidare på.
Ondskan utspelar sig någon gång under femtiotalet och skillnaden på skolgången då och nu är otrolig, om man nu ska ta boken bokstavligt. Vilket de flesta nog gör, eftersom Jan Guillou avslöjat att den är en till stor del självbiografisk bok. Skrivsättet lämnar ibland saker att önska – det händer ofta att det känns lite amatörmässigt med brist på komman, långa, snurriga meningar som trasslar in sig i sig själva, stavfel och särskrivningar – men jag kan inte riktigt avgöra om detta är gjort med mening. Det känns inte troligt med tanke på att boken blandar detta med komplicerade ord och invecklat juridiskt språk, men eftersom huvudpersonen är så ung tror jag ibland att detta är gjort helt med vilje.
Hursomhelst är det en bok jag skulle kunna djupdyka i och analysera i flera sidor till, men som sammanfattning räcker det med att säga läs den.

”Ondskan”, 1981

Veckans recension: Harry Potter och Halvblodsprinsen av J.K. Rowling

Harry Potters sjätte år på Hogwarts börjar med en obehaglig överraskning; det har kommit en ny lärare i trolldryckskonst, professor Snigelhorn, medan posten som lärare i försvar mot svartkonster intagits av ingen annan än själve professor Severus Snape.
Harry har blivit utnämnd till kapten för sitt quidditchlag och måste ta itu med uttagningar och träningstillfällen, samtidigt som lektionerna blir allt svårare och läxorna allt fler. Dessutom har Dumbledore bett Harry om att komma till hans kontor för privata lektioner under hela Harrys sjätte år.
Då han infinner sig på den första visar Dumbledore honom minnen, och tar med honom bakåt i tiden för att han ska få se och lära sig allt om Voldemorts bakgrund. Harry får se släkten Gaunt, mugglaren Tom Dolder, barnhemmet där den pojke som en dag skulle bli den mest fruktade trollkarlen genom tiderna växte upp, och brottstycken av Voldemorts liv på och efter Hogwarts.
Men vad är det som hänt med Dumbledores hand? Vad för slags förfärlig förbannelse har varit stark nog för att inte kunna upphävas av Dumbledores stora kraft? Som får den att se svartnad och död ut…?
Harry har också fått tag i en bok i trolldrycksframställning som hjälper honom mycket under lektionerna; genom att stryka över och förbättra innehållet guidar bokens förre ägare Harry genom ämnet. Bokens gamla innehavare kallar sig för Halvblodsprinsen.
Vem var han? Harry blir alltmer fäst vid den mystiske bokägaren, men blir osäker då de hemmagjorda förtrollningarna som finns nerklottrade i boken blir allt mer otäcka.
Och snart misstänker Harry också att Malfoy har något i kikaren, och inget som kan vara bra. Harry börjar ana att Malfoy blivit värvad som dödsätare av Voldemort, som ersättare för sin far som nu sitter inspärrad i Azkaban. Men vad är det som Malfoy gömmer i slottet? Allt Harry vet är att det är något han vill ha lagat, något som tär på Malfoys psyke… och försöker inte Snape att hjälpa honom?
Men varken Ron, Hermione, McGonagall eller Dumbledore tar Harrys misstankar på allvar, och ber honom att hellre tänka på skolarbetet, på det som Dumbledore visar honom i minnessållet – och snart får Harry svaret på vad det är han måste göra för att stoppa Voldemort… det finns en väg, en väg genom horrokruxerna. Tillsammans med Dumbledore börjar Harry nu vandra den stig som kommer leda antingen till Voldemorts död… eller hans egen.

Den näst sista boken i den storartade serien om Harry Potter kanske är den sämsta av dem – boken har inte lika mycket handling som de föregående och känns ibland lite mager och uttänjd. Man märker tydligt Harrys mognad och då även nya kärleksaffärer. Harry fortsätter vara den välkände unge hjälten, men förblir också den vanliga, förvirrade tonåringen.
Bok nummer sex är kanske den mörkaste av alla böckerna, nu när Voldemort tillkännagett sig själv och sin existens, och där trollkarlssamhället befinner sig i fullständig, skräckslagen upplösning. Elever tas ur skolan, mordförsök såväl utanför som innanför Hogwarts murar äger rum och den person som alla litar till är Dumbledore… eller Harry själv.
Bokens slut är överraskande och sorgligt, och precis som i de föregående böckerna dras en mycket tydlig linje vid sista kapitlet, som säger att Harry nu är redo att möta sin störste fiende, att han blivit vuxen. Boken får en att längta ihjäl sig efter den sjunde och sista delen; Harry Potter och Dödsrelikerna.

”Harry Potter and the Half-Blood Prince”, 2005

Veckans recension: Svindlande höjder av Emily Brontë

När Mr. Lockwood först kommer till den lilla staden Gimmerton är han där för att hyra huset kallat Thrushcross Grange. Han beger sig för att tala med sin hyresvärd, som bor en timmes ritt därifrån på gården Wuthering Heights. Mannen i fråga har ett ovanligt utseende och är en förfärlig människa, butter och otrevlig. Hans namn är Heathcliff, och tillsammans med honom på Wuthering Heights bor en dräng, en grov pojke, en hushållerska och en ung och vacker flicka som beter sig bittert och sarkastiskt. Lockwood förstår inte alls hur de olika personerna i huset hänger ihop med varandra, och när han kommer tillbaka till Thrushcross Grange ber han sin hushållerska, Nelly Dean, att berätta för honom vilken historia som döljer sig bakom den märkliga Heathcliff och invånarna i hans hus.
Berättelsen som Nelly berättar tar sin början när hon själv var barn och växte upp med både Heathcliff och den vackra flickan Catherine. Heathcliff blev upphämtad från stadens gator av Catherines pappa, och har sedan dess varit en del av familjen. Han och Catherine blir snart oskiljaktiga. De är båda väldigt otäcka människor, och mellan dem växer det upp en kärlek så stark och fruktansvärd att den kommer krossa allting runtom dem.

Jag förväntade mig inte att Svindlande höjder skulle vara så lättläst som den faktiskt är. Trots att den är skriven för så längesedan så har berättelsen hållit i sig förvånansvärt bra.
Det är en undergångshistoria som är väldigt fängslande, karaktärerna i den är originella och hela boken har en dragningskraft jag verkligen tycker om. Heathcliff är utan tvekan den mest intressanta karaktären, kanske en av de mest mystiska och elakaste som jag någonsin läst om. I kombination med Catherines vilda, envisa och trotsiga illvilja är de ett ovanligt kärlekspar som man inte riktigt vet om man tycker om eller rent av hatar. Trots att historien kretsar kring ett stormigt kärleksförhållande, så blir boken aldrig en kärlekshistoria på det sätt som många kanske tror. Den här kärleken är annorlunda. Den är grym. På sin tid orsakade boken ett väldigt rabalder på grund av all den smärta som den berättar om. Det är inte bara fysiska slag som figurerar, utan även långvarig psykisk misshandel som bryter ner och fördärvar liv. Det är ingen bok man sitter och har roligt med eller en bok man ler åt, utan en bok på fullt allvar. Ändå kan det vara lite roande att upptäcka alla kontraster mellan det tidiga 1800-talets England och vårt moderna samhälle. Folk dör till höger och vänster i feber, alla giftermål sker mellan kusiner, svordomar är det värsta som finns och det läggs en otrolig vikt vid artighet. Naturligtvis sätter bokens ålder också upp en viss vägg av svårförståelighet, men den är tunn och det krävs bara lite vilja för att komma igenom den.
Jag tycker ibland att boken blir väldigt rörig, särskilt i början, med alla karaktärer. Det beror till störst del på att alla går under mer än ett namn (utom Heathcliff). Det är Mr. Linton som är samma sak som Edgar och husbond, det är två stycken Catherine och flera generationer Earnshaw – alla namn och beteckningar gör mig snurrig med jämna mellanrum. När man vant sig är det enklare att räkna ut vem som är vem, men det krävs lite tankemöda.
Kanske är boken inte den stora upplevelse jag skulle velat ha – jag har läst många böcker som är mycket bättre – men den är välskriven, bra och har, som sagt, väldigt intressanta karaktärer.

”Wuthering Heights”, 1847