Harrys sommarlov får ett oväntat slut då han får lov att följa med familjen Weasley och Hermione till världsmästerskapen i quidditch. Efter matchen är det dags att fara till fjärde året på Hogwarts, där inget är som förut.Lärarna och ministeriet har planerat en överraskning till eleverna; för första gången på många år ska turneringen i magisk trekamp äga rum på själva Hogwarts. Två andra skolor från andra länder är inbjudna, den franska Beauxbatons med den gigantiska Madame Maxime i spetsen, och svartkonstskolan Durmstrang, vars rektor Karkaroff är väldigt lömsk.
Tre personer ska bli utvalda, en från varje skola som ska tävla om Trekampspokalen. Personerna ska utses av Den flammande bägaren.
Men saker blir inte som man tänkt. Bägaren spottar ut inte bara tre utan fyra namn, och plötsligt finner sig Harry vara Hogwarts andra förkämpe. Allting vänds uppochner för honom. Ron och han blir ovänner då Ron vägrar tro på att Harry inte anmält sig, och den hemska journalisten Rita Skeeter börjar genast hitta på hemska historier om honom som publiceras i tidningarna.
Harry, desperat som den yngste av kämparna, den minst erfarna och nu också utan sin bäste vän, börjar tro att någon planerar att döda honom i turneringen.
Under tiden blir han också tvungen att försöka hålla betygen uppe. Den nya läraren i försvar mot svartkonst är en ytterst märklig och skrämmande person, den pensionerade auroren Monsterögat Moody.
Året på Hogwarts liknar ingenting som Harry någonsin varit med om, och han börjar fatta misstankar om Karkaroff och hans relation till trolldrycksläraren Snape. Och vart har turneringsdomaren Barty Crouch tagit vägen? Finns det någon betydelse i Harrys drömmar om Voldemort?
Men de riktiga bekymren dyker upp i den sista uppgiften, där Harry får bevittna något som kommer förändra hela hans liv.
Den fjärde boken skiljer sig avsevärt från både de tidigare och de kommande böckerna, just eftersom turneringen äger rum. När jag tänker på den så ser jag den som en av de svagaste i serien, men när jag väl har den i handen kan jag inte påstå att den är det. Det är den av böckerna i serien som mest handlar om att växa upp, och det är boken som förändrar allt. Genom större delen av den finns den lätt naiva, oskyldiga tonen som illustrerar Harry som barn, men i slutet märker man tydligt hur serien djupnar, mörknar och tar en illavarslande vändning.
Det är nu som allt börjar hända, och det är nu som serien verkligen börjar ta fart.
Det känns också som om den här boken har mer humor i sig, jag skrattade flera gånger både högt och länge åt vad som stod i den.
Mycket bra bok som rekommenderas till alla som läst de föregående böckerna, och till dem som inte gjort det – gör det nu!
Fortsättningen heter Harry Potter och Fenixorden.
”Harry Potter and the Goblet of Fire”, 2000
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar