Veckans recension: I skymningens land

För tillfället är Ellie och de andra någorlunda trygga i utkanten av Stratton, men fiendesoldater patrullerar området då och då och de måste ändå hålla sig tysta och gömda.
Men det som de huvudsakligen tänker på är inte längre sig själva, de försvunna nyzeeländska soldaterna eller de vänner som de förlorat. Det de tänker på är barnen. De förvildade och plågsamt unga barn som håller till i området där de själva befinner sig.
De måste på något sätt kunna få bort åtminstone några av barnen från Stratton. Men hur? Barnen har vapen och skulle mycket väl kunna döda dem. De äter inte av maten som Ellie försökt lägga ut och de verkar inte inse att de nästan oundvikligen kommer dö, hur skickliga de än varit på att gömma sig.
Men sedan, när Ellie och hennes vänner fått tag i några av barnen, återstår massor av problem. Hur ska de kunna ta hand om dem, och samtidigt skydda sig själva? Det här är inga normala ungar. De är skadade, både utanpå och inuti.
Samtidigt oroar sig Ellie för helt andra saker. Har Lee förstört deras vänskap lika mycket som deras förhållande genom det han gjorde borta i Stratton? Har Fi rätt när hon säger att Ellie blivit så kall och hård att hon nästan inte känner igen henne? Vem har kriget egentligen gjort henne till…?

Det här är sjätte och näst sista boken i serien om tonåringarna på egen hand i ett krigshärjat Australien, och den är precis lika spännande på sina ställen som föregående.
Att barn dras in i det hela ger ännu en infallsvinkel på kriget och vad det gör med människor. Det är otäckt att läsa om och ännu otäckare då man tänker efter och inser att det är såhär på många ställen runtom i världen.
Ellies gång från en normal tonårig tjej till en av gruppens hårdaste och mest kallblodiga mördare är skrämmande och samtidigt så ruskigt sannolik. Jag upphör aldrig att förvånas över hur skarpa och trovärdiga krigsskildringarna faktiskt är. De blir aldrig för mycket – Ellie blir aldrig en filmhjälte, kriget blir aldrig förskönat och på det stora hela är serien oerhört mänsklig. Ellies och vännernas reaktioner är så sannolika att man utan problem vet att man skulle handlat liknande i en sådan situation.
En annan sak som jag tänkt mer och mer på under tiden jag läst böckerna, är hur etiskt korrekta de är. De visar att ursprung, kön eller hudfärg inte spelar någon roll i krig, och att det är individen i sig som avgör vad man klarar av och inte klarar av.
Sista boken i serien är På andra sidan gryningen, och den ska jag ta itu med nu.

”The Night is for Hunting”, 1998