Veckans recension: Da Vinci-koden av Dan Brown

Robert Langdon är en halvkänd symbolforskare från Harvard, som befinner sig i Paris för en föreläsning när han väcks mitt i natten av ett telefonsamtal från franska säkerhetspolisen.
Förvirrad och lite uppskakad eskorteras Langdon till museet Louvren, där ett mord skett rum bara några timmar tidigare. Den som ligger död inne i Grande Galerie är ingen annan än den framstående muséeintendenten Jacques Sauniére – samme man som det var meningen att Langdon skulle ha träffat samma kväll.
Omständigheterna kring mordet är bisarra och överallt kan man hitta symboler. Symboler som polisen hoppas att Langdon kan berätta om. Det är i alla fall vad de säger till Langdon.
Men vad han inte vet är att han inte bara är där för att hjälpa dem lösa mordet, utan också för att han är deras huvudmisstänkte.
Snart får Langdon sällskap av kryptologen Sophie Neveu, som visar sig vara barnbarn till Sauniére, och som, till Langdons stora förvåning, försöker få honom att fly från polisen.
Det som börjar med ett mord i Louvren utvecklas snart till en komplicerad härva av gåtor och symboler som Jacques Sanuiére lämnat efter sig.
Med den barske och desperate polischefen Bezu Fache efter sig, börjar också mördaren själv följa dem i spåren, på jakt efter samma sak som de. Det är den storvuxne albinon Silas – en munk som lyder under order från någon som kallar sig Läraren.
På sin jakt efter sanningen, på vem Sauniéres mördare är, och varför han lämnat alla dessa ledtrådar till dem, måste Langdon och Sophie leta sig tillbaka i tiden, förbi religionernas födelse, förbi tempelriddare och genom symboliken, koderna, gåtorna och lösenorden. De finner sig snart vara på spåret efter det heligaste av allt heligt, och kommer att upptäcka den kanske största mörkläggningen i mänsklighetens historia.

När jag läste Da Vinci-koden första gången var jag tretton år och jag älskade boken. Det är svårt att berätta om den utan att avslöja för mycket, men den var den första "deckare" jag någonsin läst och verkligen tyckt om, och den platsen får jag nog säga att boken behåller, så här fem år i efterhand. Men jag är inte lika snabb att helgonförklara boken den här gången.
Det är en bra bok, det är det absolut. Men den här gången kan jag lägga märke till fler brister än vad jag gjorde förra gången, då jag kanske var alltför indragen i berättelsen för att lägga märke till dem. Någonting som utmärker Da Vinci-koden är att den ständigt pausar för att berätta om ursprunget till någon symbol, någon kyrkas historia, ett ords ursprung eller en förenings grundare. Och trots att det kanske stoppar upp berättelsen en aning är det detta som är Dan Browns riktiga styrka. Det är researchen (även den långsökta) som han lagt ner, allt det som gör boken väldigt trovärdig och ger läsaren, och själva berättelsen i sig, en otroligt stadig grund att vila på.
När det kommer till karaktärer och dialog är hans talang inte lika uppenbar, med det överskuggas av all den fascinerande fakta och all den trivia som man får reda på genom bokens gång.
Langdon och Sophie är i mitt tycke smått tråkiga, men andra karaktärer, som Manuel Aringarosa, Leigh Teabing och särskilt den tragiske albinon Silas är karaktärer som biter sig fast och som jag tycker om.
Dispositionen och växlandet av karaktärperspektiv är helt oklanderligt och väldigt effektfullt. Användningen av cliffhangers gör boken nästan omöjlig att släppa vid vissa tidpunkter. Att någon kan få en så här komplicerad, spännande och intressant historia att utspelas på mindre än ett dygn är nästan utöver min fattningsförmåga.
Jag tycker också om hur boken väver in feminism en aning, på samma sätt som den ibland är rolig, och naturligtvis är hela historien och alla gåtorna otroligt fyndiga.
Att da Vinci-koden skapade uppståndelse när den kom är jag inte det minsta förvånad över, eftersom den i princip undergräver en hel religion och en hel tro med fullständigt logiska argument. Den chockar och får en att genast vilja googla fram allt för att se om det verkligen stämmer. Det är egentligen det som gör boken så uppenbart originell – att ingenting egentligen är fantasi, allting är baserat på fakta, om än omtvistade sådana. Och en sak är säker – jag läser hellre den här spännande deckaren än en tråkig faktabok om samma sak.

”The Da Vinci Code”, 2003