Veckans recension: Den oändliga historien av Michael Ende

Bastian Balthasar Bux är en tjock och ganska feg pojke i tioårsåldern som blir mobbad och retad för sitt utseende och sin förmåga att hitta på historier. När han en morgon blir injagad i ett antikvariat av sina klasskamrater får han syn på en vacker gammal bok med titeln Den oändliga historien. Bastian blir alldeles till sig. Detta är ju vad han önskat sig mest av allt! En bok som aldrig tar slut! Boken över alla andra böcker! Förtrollad stjäl han boken och flyr upp på skolans vind där han gör det mysigt för sig och börjar läsa.
Boken är en sådan äventyrsbok som han älskar – med alla slags fantasivarelser och farliga resor. Bokens hjälte är Atreju, en pojke i samma ålder som han själv, utsänd för att finna botemedelet åt barnakejsarinnan. Barnakejsarinnan är skaparen och härskaren över världen Atreju befinner sig i, landet med namnet Fantasién. Men det en gång vackra Fantasién håller på att gå under tillsammans med den döende barnakejsarinnan, och Atreju blir utskickad på sitt stora sökande efter något som kan rädda henne och därmed alla invånare i det magiska landet.
Uppslukad följer Bastian Atrejus äventyr, men boken han läser blir allt mer kuslig – som om han själv vore en del av den… Kanske rent av den ende som kan rädda det underbara riket som är Fantasién?
Och plötsligt finner sig Bastian någon helt annanstans, långt ifrån skolans malätna vind och långt ifrån vad han en gång var, tilldelad barnakejsarinnans symbol som ger honom all önskningarnas makt. Men ska man verkligen önska sig vad man först kommer att tänka på? Eller är en önskning något annat, något långt viktigare?

Det här är en av de böcker jag aldrig, aldrig tröttnar på. Det är en otroligt bra bok som för alltid kommer befinna sig på min personliga topplista.
Även om man får intrycket att boken riktar sig till yngre barn så har den ett djup och ett budskap som tilltalar mig och leder in mina tankar på nya spår för varje gång jag läser boken, och jag tror att både vuxna och barn har saker att hämta ur berättelsen. Det är en bok att upptäcka på nytt inte bara en utan flera gånger.
Trots det enkla, trollbindande språket blir boken aldrig förenklande och förklarar aldrig allt. Uppfattningen om boken blir ens egen, budskapet det alldeles egna.
Bokens uppbyggnad som en saga är också något som jag tycker mycket om. De stora anfangerna som täcker en hel sida var från tyska alfabetets början till slut bidrar till sagokänslan, och även de många ofullständiga sidoberättelserna som antyds i kanterna - de triggar igång tankar som man aldrig annars skulle ha lagt märke till.
Det är en bok som handlar om mänskligt felande, om vänskap och kärlek, sorg och saknad och om att inse sitt eget värde. Den handlar om godhet och ondska, rätt och fel och om jagets korruption. Samtidigt som det är en nästan episk fantasysaga är den ovanlig och har en intressant twist.
Detta är en bok jag tycker alla borde läsa, såväl för att tänka på vad den har att säga, som för att det är en enastående bra skönlitterär bok. Och trots att filmen är ett barndomsminne och en klassisk 80-tals film så tycker jag du kan glömma den, för den här boken går utöver allt annat.

”Die unendliche Geschichte”, 1979